ATT VARA NÅGONS OST

Det där med självkärlek och självvärde.

Jag möter det dilemmat i mina kunder, mina vänner, mig själv. Kanske är det mer en kvinnlig grej eller så är det mest kvinnor jag pratar med det om. Det där att se till alla andras behov. Överösa alla andra med kärlek. Och glömma bort sig själv. Eller inte bli uppskattad för det.

Det är som att vara en bit ost och hela tiden ha en mus sittandes intill som äter på osten. Äter på dig. Bit för bit. Mer och mer. Som tuggar belåtet och slickar sig runt munnen. Utan att se – eller väljer att blunda – att för varje tugga blir du allt mindre. Och det spelar ingen roll om du är lagrad i en månad eller 36, kommer från lyxigaste mejeriet eller snålaste stället, är gjord på krämigaste grädden eller minimjölk. För den personen är du enbart en hjälpare, en moders- eller fadersgestalt, en plånbok, ett ligg.

Till dig som känner igen dig. Det är inte värdigt att leva så, inte respektfullt och inte kärlek. Det är bara en förlust av kraft och tid. Ett spill av liv.

Så, istället för att ständigt fundera över vad musen behöver, hur du ska kunna nå fram med din kärlek eller få hen att bli nöjd fråga dig själv samma sak. Vilka behov har DU? Hur kan DU visa DIG mer kärlek? Är DU nöjd? Eller behöver DU börja säga Nej till andra, istället för Nej till dig själv?

Jag vet – det är svårt, läskigt och kan kännas olustigt. Men gör det ändå. Och fortsätt göra, dag efter dag, tills det känns naturligt – att att ge kraften, tiden och kärleken till dig själv. Det betyder inte att du ska sluta bry dig, hjälpa och älska andra. Det betyder bara att det är du som bestämmer vem du vill bjuda på ost. Och att den som blir bjuden gör bäst i att uppskatta osten.