Jag rullar ut min gamla vän under sommardagarna på Ystad camping. Min blåa yogamatta, inköpt på Jacks Sport 2007, fylld med fläckar från gräs, jord och igelkottsbajs. Det var på den allting började. Fast nu ljög jag – jag hade utövat yoga långt tidigare – men det var på den det började på riktigt; när yogan blev en del av mitt liv.
Snart 20 år har gått och från att ha utövat kundaliniyoga – en strikt och disciplinär form – är mitt yogautövande inte längre så disciplinärt. På den blåa mattan sätter jag mig ner, böjer lite hit, sträcker lite dit, utan något mål eller riktning. Ibland sitter jag alldeles stilla och tittar djupt in i mig själv och kan sitta så länge, länge. Ibland kan jag inte sitta alls, utan måste röra mig hela tiden. Och ibland ger jag upp efter fem minuter och går och kokar kaffe.
Oftast använder jag inte någon matta, utan sätter mig ner på det som finns eller ställer mig upp och bara gör. Och det är ju det som är så härligt med yoga – det går att göra när som helst och var som helst och egentligen även hur som helst; allt som krävs är en kropp som vill röra sig, ett öppet sinne och en längtan efter att vara med dig själv.
För det finns inte ett sätt som är rätt, det finns många, och det du behöver komma underfund med är vilket sätt som är rätt för dig. Eller egentligen inte komma underfund med, utan bara börja göra på något sätt och i någon form och känna in hur allting känns i dig. Känns det rätt – fortsätt. Känns det inte rätt – byt yogaform, yogalärare eller hitta ett annat sätt att röra dig på; du kanske ska börja simma istället?
Vårt behov av rörelse och stillhet förändras genom livet, för genom livet förändras vi som människor. Och då är det ju ganska dumt att låsa sig i en rörelseform som har känts rätt, men inte gör det längre. Vi behöver ge oss själva friheten att känna in vad kropp, sinne och själ mår bra av just nu. Och bara göra, om och om igen, tills vi längtar efter något annat. ❤️ |
Ulrika Knutsdotter 
