INGEN LITEN LORT

Att göra det vi inte tror om oss själva

Jag har börjat spela golf. Alla andra i familjen spelar och vad gör man inte för kärleken (eller för att förstå vad de pratar om vid middagsbordet)? Problemet är att de är bra på bollsporter. Det är inte jag.

Jag har testat olika bollsporter genom åren. I femman spelade jag fotboll och var kass som utespelare, så jag fick bli målvakt. Det gick inte heller – jag var ju rädd för bollen. Kasta kan jag inte heller. Har varken känsla eller hävarm. Kubbpinnen kastar jag fortfarande rakt upp i luften. Förstår inte hur jag lyckas. Det förstår ingen annan heller.

Och nu har jag börjat spela golf.

Jag lyckades hålla golfen borta länge med att säga ”Golf är inget för mig”, men när jag blev erbjuden damklubbor av vänner kunde jag inte längre säga nej. Så jag testade och testade igen. Och kanske golf inte är så tokigt.

Man är ju mycket ute och det gillar jag. Man är mycket med familjen och det gillar jag ännu mer. Och så får jag lära mig en massa nya ord; tee och green, birdie och träklubbor (varför de nu heter det, de är ju inte gjorda av trä). Och eagle – det ordet gillar jag mest (gillar ju örnar). En eagle ska jag göra en dag.

Jag tror att golf är bra – för både kropp och knopp; stegen blir många och jag tränar min hjärna på ett nytt sätt. Och om jag analyserar mitt tidigare golfmotstånd handlar det om att jag inte trodde det om mig, för jag är ju kass på sådant.

Men om jag aldrig vågar göra sådant som jag är kass på eller känner mig obekväm med kommer jag aldrig att utvecklas eller positivt överraska mig själv. Då är jag bara en liten lort, som Jonatan Lejonhjärta sa. Och en lort vill jag inte vara.

Så nu har jag börjat spela golf.