MATMISSBRUK I JULETID

Nu är det jul igen. Dofter av glögg och nybakta pepparkakor sprids i våra hem och risgrynsgröt, inlagd sill och glaserade revben väntar på julborden. Sociala kanaler fylls med allehanda recept drypande av glasyr och TV:s Nyhetsmorgon bjuder in den ene stjärnkocken efter den andra att glänsa i samklang med knäcken.

Julen handlar mycket om mat och är en svår tid för den som inte är i harmoni med maten. Under flera år var det min värsta högtid, och aldrig tränade jag så mycket på gym och gick så många promenader som just under julen – för att kompensera för alla köttbullar och struvor. Veckorna före jul fylldes insidan av min skafferidörr med ännu fler bilder på fitnesstjejer, utklippta ur mina fitnesstidningar, som en motivation att vara försiktig med mandelmusslorna med vispad grädde och hallonsylt; för många mandelmusslor och jag blev aldrig som dem.

I flera år vaknade jag varje morgon med första tanken på mat och hur jag skulle äta just den dagen för att få omfånget på mina lår att minska. Ett äpple? Två? Möjligtvis tre och en macka. Under julen var det svårt att hålla den drömdieten. Det var så många familjemiddagar och släktträffar att klara av och omöjligt att komma undan med ”Nej tack, jag har ätit”, vilket funkade i många andra sammanhang. Men under julen SKA man äta, om och om igen, och ångesten lade sig som ett vått tyngdtäcke över min kropp. Jag vet inte hur många gånger jag försökte spy upp halva julbordet, men då spy inte var min grej – jag fick ju inte upp maten, trots att jag testade med allt från fingrar till klädgalge – fick jag träna desto mer. Och fick då höra: ”Så duktig du är, Ulrika, med träningen”.

När du denna jul befinner dig i glöggdoftande sällskap och vid julskinkor insmorda med senap och ströbröd ber jag dig att ha detta i åtanke: var försiktig med hur du uttrycker dina åsikter kring mat, ditt eget och andras ätande. Säg inte till den som är ”för smal” att äta mer. Säg inte till den som är ”för tjock” att äta mindre. Du vet inte vad som ligger bakom en kroppsstorlek, om det är ärftlighet, sjukdom eller ett missbruk. Säg inte heller ”Jag borde inte äta denna pepparkaka” eller ”Nu får man ut och springa milen imorgon”. Tryck inte ner dig själv, dina matval och din kropp, utan ät det du är sugen på och njut av det.

Om du känner oro för någon som du tror eller vet lever med matmissbruk och vill berätta det för den personen – säg det då för att hjälpa, inte för att trycka ner, skam- eller skuldbelägga. Inled samtalet med att utgå ifrån dina egna ärliga känslor och säg ”Jag känner mig orolig…”, ”Jag är rädd för att…” eller välj andra ord som känns rätt för dig och som uttrycker din kärlek. För det är ju det vi alla vill. Bli sedda, hörda, älskade.❤️