SKELETTKVINNAN OCH FISKAREN

- en sägen om att våga se det fula och mörka i varandra och ge det nytt liv genom medkänsla och kärlek:

Det finns en sägen om en skelettkvinna och en fiskare, som ska vara sprungen ur den inuitiska, nordamerikanska berättartraditionen och den går så här:

”Det var en gång en kvinna som hade gjort något som vredgade hennes far. I sin vrede förde fadern henne till en klippa och kastade ner henne i havet. Havsvågor svepte in och fiskar och havsvarelser åt upp hennes kött, tills det bara återstod ett naket skelett på botten. Många år senare kom en fiskare till viken. Fiskaren, som var långt hemifrån, visste inte om att vattnet där var hemsökt. Han sänkte ner sin krok och den fastnade i skelettkvinnans revben. Fiskaren trodde att han fångat en stor fisk och drog hårt. Skelettkvinnan försökte göra sig fri, men kroken trasslade in sig — och så drogs hon sakta upp till ytan. När fiskaren såg vad som hängde på kroken greps han av panik, försökte kasta tillbaka skelettet och paddlade in mot strand; men skelettkvinnan satt fortfarande fast på kroken och drogs med upp på land. Fiskaren flydde då till sin igloo, där han försökte gömma sig i mörkret. Efter en stund tände han en eld och i skenet kunde han se benen som låg utspridda, fortfarande fångna i linan. Trots både rädsla och äckel började han känna medlidande. Han drog försiktigt ut benen, la dem i rätt ordning, sjöng vackert för dem och lossade linan. Sedan svepte han in benen i varma pälsar och la dem varsamt intill elden. När natten kom slocknade han av trötthet. En ensam tår av medkänsla föll från hans öga och skelettkvinnan tog då tårdroppen i sin mun. I hennes bröst växte sakta ett hjärta fram och med det började hon bygga upp kött på sina ben. Bit för bit fylldes hon av blod, hud och liv tills morgonen kom — och där bredvid fiskaren låg inte längre en död gestalt, utan en levande, varm och vacker kvinna. De såg på varandra och i den blicken fanns ömhet, förståelse och kärlek. Sägnen säger att de reste vidare tillsammans över havet.”

Och jag tycker så mycket om denna sägen, om att våga se det fula och mörka i varandra och ge det nytt liv genom medkänsla och kärlek. Och inte bara i varandra, utan även i oss själva.

Att visa kärlek är enkelt när allting känns sockersött och rart. Men när kärlekspartnern efter ett tag börjar visa sina svaga sidor, det söta spädbarnet blir till en trotsig treåring, tonåringen till ett revolterande åskmoln eller den egna kroppen visa på ålderdomens förfall – då är det inte längre så enkelt. Men det är genom kärlek som vi alla får liv och kan blomma ut till våra bästa jag.

Att älska betyder att våga blotta sig – att lägga sitt hjärta i den andres händer och visa sitt sanna jag. Att älska betyder att våga stanna kvar – att ta emot den andres hjärta och se på det utan att döma, och med försiktiga, varma händer hålla det ömt genom livet.

För att äkta kärlek ska kunna växa fram – till oss själva, till varandra – måste alla illusioner om perfektion dö. Ingen människa är perfekt, inte heller någon relation, och det krävs mycket ömsesidig kärlek och förståelse för att få det att funka. Och den kärleken och förståelsen behöver finnas där under både sockervaddsdagar och de regntunga. Genom det vackra och det fula. Det starka och det bräckliga. Det hela och det sårade. Och genom sjukdomar, livskriser och förändrade kroppar.

Vi behöver ge varandra blod, hud och liv och älska hela människan - för endast då blir människan hel.

Sjung gärna vackert för någon idag och få hen att blomma.🌸