HUDLÖS

- om högkänslighet och att bo i sin kropp

Många människor av idag är hudlösa. Som om huden förtvinat, bränts bort. Nerverna ligger utanpå, rötterna är klippta och andetaget fladdrar runt utan fäste. Allting sipprar in, allting läcker ut och allting i dem är blottat; då det skyddande hölje som höll ihop dem till människor smulats sönder vid deras fötter.

Jag möter ofta dessa människor i mitt yrke: de hudlösa, högkänsliga, utbrända, sårbara, sökande. Jag har även mött den människan i mig. Människan som behöver hjälp med att förankra fötterna i jord och flytta in i sin kropp. Människan som behöver hjälp med att få ihop kroppen till en enhet, helhet. Kroppen - det hem vi bor i när vi är här. För utan kroppen kan vi inte verka.

När jag möter människor tänker jag ofta på det, att hjälpa dem bygga kroppen. En arm. Ett ben. En början. Ett slut. Att måla dit huden. Sätta rötter under fötter. Leda andetaget i bröstet ner i bäckenet, och långsamt hela vägen upp igen. Att hjälpa dem känna kroppen och älska den så som den vill älskas. För kroppen är fin, alldeles fantastisk, och du är så vacker. Så känn dina ben, dina armar. Smek din mage, dina bröst. Viska till dig själv: ”Här är jag. Jag är här. Jag är hel. Jag är hemma”. Det blir enklare att leva då. Med hud. Med kropp. Och i kärlek.